Last updated: 10-13-2012
Inledning
Jag skaffade vintern 2011/2012 två ormar som köptes som Liasis Mackloti Savuensis. En av dom ser du på bilden ovanför. Väl hemma, när jag började söka info på internet, visade det sig vara Liasis Mackloti Mackloti. I mitt sökande stötte jag hela tiden på uppgifter som sade emot det jag nyss hittat, fakta om underarterna var hela tiden ihopablandade eller sammanslagna och fakta var ibland kopierat rakt av från andra pytonormar (ofta från Olivpyton, Liasis Olivaceus). Det fanns heller inte någon komplett sida utan man hittade ett par rader här, ett par rader där. Ovanstående gäller sökning på engelska, på svenska finns i princip inget att hämta.
Min förhoppning och tanke är att samla all fakta som finns på internet gällande Indonesisk vattenpyton på ett och samma ställe, samt sålla bort felaktigheter bland faktan och göra denna sida så komplett som det går. Arbetet är bara påbörjat och faktabidrag samt bilder välkomnas. Fel kan absolut förekomma, hittar du något får du gärna höra av dig.
//Rickard
rickard.ljunggren@bergendahls.se
Python Regius, kungspyton, juvenil
Pytonormar
är en familj av icke-giftiga ormar som finns i Afrika, Asien och Australien. Bland dess medlemmar finns några av de största ormarna i världen. Det finns för närvarande åtta släkten och ungefär trettio arter.Pytonormar finns söder om Sahara i Afrika, Nepal, Indien, Burma, södra Kina, Sydostasien och från Filippinerna i sydost via Indonesien till Nya Guinea och Australien.I USA har en population av burmesiska pytonormar, Python molurus bivittatus, etablerat sig i Everglades nationalpark, Florida sedan slutet av 1990-talet.
De flesta medlemmar av denna familj är bakhållsrovdjur, vilket innebär att de oftast förblir orörliga i en kamouflerad position och sedan plötsligt slår till när bytesdjur passerar. När bytet kommer inom räckhåll hugger ormen tag med sina bakåtkurvade tänder och kramar ihjäl bytet med hjälp av sin muskulösa kropp. Genom att tillämpa och upprätthålla tillräckligt tryck för att förhindra att bytet andas, dukar bytet så småningom under på grund av kvävning. De tryck som produceras under sammandragning har nyligen föreslagits orsaka hjärtstillestånd genom att störa blodflödet, men denna hypotes har ännu inte bekräftats.
Som nästan alla andra ormar sväljer den sedan bytet helt. Det kan ta flera veckor för ormen att helt smälta maten. Större exemplar brukar äta djur med storleken på en huskatt ungefär, men större matvaror är kända.De attackerar sällan människor om dom inte blir överraskade eller provocerade, men honor som skyddar sina ägg kan vara aggressiva. Rapporter om attacker på människor var förr vanliga i Syd-och Sydostasien, men är nuförtiden ganska ovanliga.
Ägg från Liasis Mackloti Mackloti.
Pytonormar är ovipariska (äggläggare). Detta skiljer dem från familjen Boidae (boa), av vilka de flesta bär levande ungar. Honorna brukar ruva sina ägg genom att ringla sig runt äggen och dom utnyttjar friktionen från muskelrörelser för att höja äggens temperatur till en optimal nivå. Att hålla äggen vid en konstant temperatur är avgörande för en sund embryoutveckling. Under inkubationstiden äter honorna inte och lämnar bara äggen för att sola sig för att höja sin kroppstemperatur.
De flesta arter i denna familj finns i sällskapsdjurshandeln.
Dock måste försiktighet iakttas med de större arterna, eftersom de kan vara farliga. Sällsynta fall där stora exemplar dödar sina ägare har dokumenterats.
Många arter har jagats aggressivt för skinnets skull, vilket har decimerat dessa kraftigt och även gjort vissa arter utrotningshotade. Jag hittade en beskrivning av indonesisk ormhantering:
Ormen bedövas med ett slag mot huvudet från baksidan av en machete och en slang tvingas in mellan dess käkar. Därefter slås vattnet på och ormen fylls och blir svullen som en ballong. Ett lädersnöre knutet runt halsen förhindrar att vätskan läcker ut ur den upphängda ormen. Sedan spetsas huvudet med en köttkrok, ett par snabba snitt följer och den nu lossade huden skalas av. Därifrån kommer huden att skickas till ett garveri innan den förvandlas till skor eller handväskor. Slutligen kommer de att snappas upp av en armé av bortskämda västerländska fashionistas.Under tiden i Indonesien kastas ormens flådda kropp på hög med döda ormar. Efter en dag eller två i ofattbar smärta dör ormen av effekterna av chock eller uttorkning.
Liasis Mackloti
Historia
Liasis mackloti, indonesisk vattenpyton, är en art av orm i familjen pytonormar. Det specifika epitetet hedrar den tyska zoologen Heinrich Christian Macklot (född 20 oktober 1799 i Frankfurt am Main, död 12 Maj 1832 i Purwakarta på Java) som var en tysk naturforskare. De franska zoologerna André Marie Constant Duméril och Gabriel Bibron döpte Timors vattenpyton till Liasis mackloti 1844 när dom klassificerade arten .
Macklot slutade som apotekare 1815 och studerade från 1818 till 1822 naturhistoria, farmaci och medicin i Heidelberg och disputerade i 1822. Genom en rekommendation av sin vän Heinrich Boie fick han den 26 februari 1822 en position som intendent för den osteologiska samlingen (osteologi=läran om ryggradsdjurens skelett) på det naturhistoriska museet i Leiden i den nederländska provinsen Zuid-Holland, .Den holländska aristokraten och zoologen Coenraad Jacob Temminck skickade Macklot med Heinrich Boie och Salomon Müller till Asien för att samla prover till Naturhistoriska museet i Leiden där Temminck var den förste intendenten från 1820 och fram till sin död.
Mellan åren 1828 och 1830 besökte Macklot Nya Guinea och ön Timor med båten Triton. På denna resa var hans uppgift att samla zoologiska och etnologiska föremål .
I maj 1831 genomförde han en forskningsresa längs javanesiska kusten. År 1832 dödades han av kinesiska arbetare i ett blodigt uppror i Purwakarta i Krawangdistriktet på ön Java. Några dagar efter detta brändes hans vetenskapliga journaler. En del av Macklots samlingar klarades sig och är idag i museet Naturalis samlingar i Leiden.
Liasis är namngivet av John Edward Gray 1842. Gray föddes den 12 februari 1800 i Walsall och dog den 7 mars 1875 i London. Han var en brittisk zoolog och skrev över 1 000 böcker. Han hävdade att han var den förste frimärkssamlaren i världen. Namnet Liasis härrör eventuellt från "Lias", en typ av blå kalksten som finns i Dorset, England. Möjligen är det bara ett påhittat namn.
Geografi och habitat
Indonesisk vattenpyton finns bara på några av de Små Sundaöarna, i malajiska skärgården i sydostasien norr om Australien och väster om Nya Guinea. Öarna är en del av de 13 000 öar som utgör Indonesien, med undantag för halva Timor som är det självständiga landet Östtimor. Dessa öar ligger vid ekvatorn och har ett tropiskt och hett klimat. En stor del av landområdet är bildat av vulkaniska berg, och omges av djuphavsgravar och korallrev. Det tropiska klimatet ger låglandet och regnskogarna rikligt med nederbörd.
Östtimor
Savu
Wetar
Arterna förekommer i många miljöer, men de är starkast förknippade med det gräsbevuxna, fuktiga höglandet, i flodbäcken och i skogar. Trots namnet är arten inte vattenlevande, men dom spenderar en hel del tid i vatten. Alla är bra simmare och mindre exemplar är smidiga klättrare, men arterna påträffas sällan ovan mark. Skrämda djur ta gärna sin flykt via vatten eller gömmer sig däri när dom känner sig hotade.
Systematik
Underarter och lokaliteter
Liasis mackloti mackloti förekommer på öarna Timor, Roti, och Samao (DUMÉRIL & BIBRON 1844)
Liasis mackloti savuensis förekommer på ön Savu. (BRONGERSMA 1956)
Liasis mackloti dunni förekommer på ön Wetar. (STULL 1932)
Man betraktar Timor, Roti och Samao som olika lokaliteter av Liasis mackloti mackloti.
Liasis mackloti dunni har två lokaliteter, Wetar och Uhak (norra kusten på Wetar)
Samao felbenämns ofta Samoa, men Samoa ligger ca 400 mil öster om Australien, i Stilla havet.
Egen Liasis mackloti mackloti, troligtvis lokalitet Timor. Dom är lite små för detta vilket gör mig osäker. Tre år gamla och ca 1,30 långa. Möjligtvis kan det vara Roti, fast dom är lite fräkniga för detta.
Liasis mackloti mackloti, lokalitet Timor.
Liasis Mackloti Mackloti, lokalitet Roti
Liasis Mackloti Mackloti, lokalitet Samao
Liasis mackloti savuensis, vuxen och utfärgad.
Liasis Mackloti Dunni, lokalitet Wetar
Liasis Mackloti Dunni, lokalitet Uhak
Utseende
Indonesisk vattenpyton räknas som små/medelstora och är relativt smala för att vara pyton. Huvudet är markerat och nosen lite kantig. Svansen är relativt lång, men inte så användbar att greppa med.
För samtliga underarter gäller maxlängden honor, hanarna blir mindre. Det finns däremot uppgifter på att det hos Dunni är hanarna som blir störst.
Hos samtliga kan ett visst regnbågsskimmer upplevas, framförallt när ormen är nyömsad.
Egna Liasis mackloti mackloti, hane och hona
M. Mackloti från Timor (vanligast i fångenskap) når en maximal längd av knappt 3 meter, från Roti och Samao ungefär 1,8 meter.
Mönstervariation: M. Mackloti har bleka huvuden med gula hakor och halsar, och mörka kroppar med bleka fräknar. Undersidan av halsen är svagt gul och deras magar blir mörkare ju närmare kloaken man kommer. Undersidan av svansen kan vara lika mörk som översidan.
Timor tenderar att ha en jämn spridning av bleka (ljusbruna och ibland nästan vita) fjäll på sina kroppar. Ryggen kan verka mörkare än sidorna hos vissa bleka exemplar.
Mackloti från Roti är överlag mycket mörka med få eller inga bleka fräknar.
M. Mackloti från Samao har ett mörkt huvud och mörkgrå kropp med flest prickar av de 3 olika lokaliteterna, de kan ha så många bleka fräknar på kroppen, och särskilt på sidorna, att det kan se ut som en blek orm med mörka fläckar.
Samtliga M. Mackloti har gråa ögon.
Färgvariation: Grundfärgen för de flesta M. Mackloti är gråbrun och är mycket lik färgen på de bleka fräknar man ser på kropparna. Färgen på kropparna varierar mellan individer, från gråbrunt, olivbrunt till mörkbruna. Samao är i allmänhet dom blekaste ormarna och Roti dom mörkaste. Det finns inga uppgifter om albinism eller andra former av hypomelanism för dessa ormar.
M. Mackloti har 292-302 fjäll på buken. Det finns ingen konsekvent skillnad mellan öarna.
Liasis mackloti mackloti, knappt 3 år gammal. Gissningsvis lokalitet Timor fastän mitt par endast är ungefär 1,30 långa.
Lokalitet Roti
Lokalitet Timor
M. Savuensis blir ungefär 1,2 meter som mest. M. Savuensis är, som vuxna, oftast brunsvarta med några ljusare, brunorangefärgade prickar. Magen är främst vit- och orangespräcklig och en del av det orangefärgade kommer upp längs sidorna. Dessa ormar går igenom en extrem färgförändring. Ungar börjar livet med en övervägande orangebrun eller terrakottafärg. Denna färgning är samma för juvenilernas ögon. Färgförändringen tar mer än ett år att slutföra, och några exemplar behåller mer av den orange färgen än andra. Ett av M. Savuensis mest intressanta egenskaper är att de vuxna har stora, hyfsat vita ögon.
M. Savuensis har 273-280 fjäll på buken.
Juvenil M. Savuensis som inte blivit mörk ännu.
M. Dunni når en maxlängd på ca 1,8 meter. Lokaliteterna skiljer sig på så vis att Wetar saknar mönster medan Uhak är fräknig. En Dunni har ett längre och smalare huvud än Mackloti. Dom är även smalare. Färgen är grå än brun, med vit buk. Efter vad jag läst ska dom vara ännu tvärare i humöret än övriga underarter.
M. Dunni har 285-293 fjäll på buken.
Beteende
Indonesisk vattenpyton är nyfikna och aktiva ormar som är kända för att vara lättretade, framförallt yngre exemplar kan vara på hugget. Dom har dock ett mycket lättläst kroppsspråk. Har man väl fått ut dom ur terrariet är dom snälla och beskedliga.
Våra ormar kommer alltid fram till skjutglasen för att titta när man rör sig i rummet. Skjutglasen måste passa bra och dom får inte lämna några springor som de kan få in nosen i. Finns det en springa kommer ormen att spendera flera timmar om dagen med att försöka få upp glasen och detta leder till slut till skavsår på nosen.
Övertydligt kroppsspråk hos Liasis mackloti mackloti
(Tyvärr dålig bild, fotograferad med mobil genom skjutglaset)
Page Views: #